Det är troligt att jag är fullständigt partisk, för Final Fantasy VII är mitt absoluta favoritspel. Men sämre programvärdar än Samson och Anders hade kunnat slakta den fantastiska berättelsen. Det är verkligen ett helhjärtat tack som jag skickar – till den roligaste, varmaste och bästa spelpodcasten som jag har lyssnat på.
Faktum är att jag aldrig har varit mer otålig att lyssna på nästa avsnitt och mellan programmen känns det inte som att något annat är lika värdefullt att lyssna på. Det finns många utmärkta spelpodcaster, men Retroresan har hittat en orubblig kärna: en respekt för spelen ni pratar om (även om ni hatar dem ibland) och en värme i berättandet som gör programmet helt oemotståndligt.
Jag har kommit på mig själv med att skratta högt på ICA och att längta till att ta (lite extra långa) promenader – men även att tajma programmet med längden på promenaderna (man vill ju inte promenera varken för kort eller för långt). Nu har det till och med blivit så att jag snålar med avsnitten och drar ut på dem, vilket tyvärr(!) gör att jag nästan jämt är ett avsnitt efter.
Jag har spelat FFVII oräkneliga gånger men får med Retroresan en ovärderlig chans att återupptäcka det, eller snarare, återuppväcka den första gången jag spelade det – minnena och känslorna blir glasklara; hur rädd, glad och förälskad jag var. Ja, det är som den första förälskelsen – den är borta för längesedan men man glömmer den aldrig. Och ja, Final fantasy VII var definitivt min första förälskelse. Mycket beror det förstås på att det fick mig att inse att spel inte bara handlar om hjärndöd underhållning.
Med Anders berättande – som är sådär varmt, nästan naivt upptäckarglatt – och Samsons upplysande – som är som en sträng, men snäll farbror full av visdomsord (läs Bugenhagen) – får ni detta fantastiska spel att komma till liv igen. Jag har alltid älskat Final fantasy VII, men kanske aldrig så intensivt som nu, eftersom jag nu också fått en crush på Retroresans bildrika och inlevelsefyllda berättande.
(Detta inlägg är även skickat som mejlkommentar, därav det personliga tilltalet)
(När jag försöker med retro blir det fula paintbilder. Jag bjuder på det)
