Fighting Final Fantasy

Årets fajt ligger i min PSP. Dissidia Final Fantasy har ju varit hypat ett bra tag som "en helt ny tappning på genren fightingspel med alla hjältar och skurkar från alla Final Fantasy-spel hittills". Min tanke var: det kan bli fantastiskt - eller fantastiskt töntigt. Jag måste faktiskt erkänna att jag(!) (som den sanna FF-nörd jag är) kände lite ångest när högtravande engelska röstskådespelare smetade ut en lika högdravande dialog under Dissidias första minuter. Sen insåg jag att Final Fantasy är högtravande - det går liksom inte att komma undan - men i klart varierande grader. Om man ska spela ett FF måste man liksom köpa hela paketet. Man måste acceptera hela Final Fantasys universum innan man dyker in i det.


Åter till spelet, som är mer avancerat än man kan tro. Jag vet inte ens om jag skulle klassa spelet som fightingspel. "Duelleringsspel" beskriver det någorlunda bättre. Med spelseriens ikoniska hjältar slåss man mot de lika ikoniska skurkarna. Hade ni glömde Kefka från FFVI? Då blir ni positivt överraskade. Tidiga spels karaktärer är graciöst omgjorda och grafiskt är spelet bland det stiligaste jag har sett på PSP:n. Utan att säga för mycket (för jag har faktiskt bara spelat prologen) eller för lite, ser det väldigt lovande ut. Square-Enix har inte glömt bort att det här ju faktiskt handlar om rollspel och hälften av Dissidia handlar också om att avancera sina karaktärer till högre nivåer och bättre utrustning (samtidigt som det finns en berättelse att frilägga). Och den andra hälften är imponerande slagsmål (mestadels i luften), som ju också är åtminstone hälften av vad Final Fantasy är.

När jag tänker efter, så känns Dissidia inte som bara ytterligare en kassako, utan en faktiskt förlängning av universumets narrativ. Här är ju alla karaktärer äntligen samlade i en gemensam berättelse. Och det händer nog säkert bara vart tionde spel.