Musik i brist på ett liv

Spotify är livet på en pinne! Nja, nästan i allafall. När jag själv fick en invite visste jag löjligt lite om musikfenomenet - och kallade det för "Snuttify" inför Sonys samlade PR-avdelning.
Nåja, man kan inte alltid ha rätt. Men nu är jag inne i värmen! Nu har jag aldrig varit en musiknörd, snarare en musiktönt - jag har alltid gillat det där som inte riktigt är okej, eller totalt helt fel, ute, borttaget... det där som ingen köpte och resten snoddes. Dessutom har jag inget musikhyfs - att göra en playlist tar timtal för mig, så när en äntligen är färdig så orkar jag inte göra en till på flera månader. Så jag lyssnar på samma trötta vändningar i tonerna, timme efter timme. Ibland antränger jag mig med shuffle, ibland så hjälper det inte. Så nu - när musikrevolutionen Spotify bor i mitt hem, så behöver jag inte längre slita mitt hår. Tjoho!

Men pepplåten försvinner förstås inte från någon playlist. Alla borde ha en pepplåt för övrigt. Om jag ska göra nåt läskigt eller nervöst, träffa någon speciell eller bara behöver känna mig awesome - då är det bara Paper Planes med M.I.A som does the trick liksom.


Var förra veckan med SuperPlays crew (och andra coola kidz) på en Ladytron-konsert, utan att veta egentligen vad det var. Men inte illa - även om det var lite för pretentiöst för att titta på. Tack igen Spotify.


Efter att ha klättrat uppför Matterhorn (jamen det kändes så) och inte fallit pladask i rutan har det verkligen varit chill. Förutom att ha klippt mig och skaffat ett jobb (jovisst), klarade jag äntligen Tomb Raider: Underworld (lite anti-klimax) och lyckades ta mig i kragen och inte gå ut mer än på fredagen. Det bereder vägen för att faktiskt ha pengar kvar i slutet av veckan!


Ah just det - fick igår hem plågan of a lifetime (för sambon): Disney Singstar! Right on!